Unpretty

Jag kom att tänka på en mamma som jag hörde på babysimmet. Hon pratade med en annan mamma. Det verkade som att den ena mamman skulle bjuda den andra på lunch eller så. Så sa den mamman "Så ingen pasta eller så. Det är slut med det nu. Tillbaka till normalvikt." Mamman var smal. Hennes dotter satt på en bänk bredvid och sparkade med benen i sin rosa overall och sade "Mamma vill bli smal." Mitt hjärta då? Aj. Vilket förhållande kommer den flickan få till sin kropp och mat? Kommer hon att få ångest när hon tänker på mat och äta för mycket eller för lite? Kommer hon att lära sig vilken mat som är minst äcklig att spy upp? Kommer hon att bli yr av hunger? Kommer hon att hata och straffa sin kropp många år? Jag har haft stl 34 i byxor. Jag var tusen gånger mer olycklig då, smal och störd än nu när jag är lite lönnfet. Livet blir så himla tråkigt om man hatar den kropp man bor i. Tänk på vad bra den är istället! Den kan gå och springa och simma och cykla och prata och tänka och allt möjligt bra. Om det är något jag vill förmedla till Kaja så är det att inte hata sig själv. Det sket nog den ärstörda mamman lite i. (Eller så saknar hon förmåga att tänka i flera steg.)